Jag hatar döden.

Varför jag inte ens har satt en fot här for so long beror helt enkelt på att jag sörjer.
Min före detta pojkvän Johan, tog sitt liv för lite mer än en vecka sedan. Det gör ont i mitt hjärta att tänka på det, och det går inte en sekund utan att jag gör det. Han finns där hela tiden, till och med i drömmarna, trots att han är borta.


Jana Eriksson

Vi hade slutat prata, efter ett väldigt jobbigt uppbrott. Jag skäms, och jag ångrar att jag sårade hans känslor så. Ung och dum som jag var. Är.
Jag saknade honom dock. Man glömmer inte en sån stor påverkan som han gjorde i mitt liv och man glömmer verkligen inte en sådan hjälte. Han hjälpte mig att börja om på ett nytt och friskare liv med starkare steg och mer leenden på läpparna. Jag kan inte påstå att jag mådde hundra på den tiden, men det var en början.
Ibland gick jag in på hans facebook och tittade på hans profil, trots att vi inte var vänner där längre. Jag ville bara se hur han mådde och vad han gjorde. Då jag trodde att han fortfarande hyste agg och var sur på mig tog jag inte upp kontakten igen utan satt i tystnad och var sur tillbaka.
Men trots det hade jag tankar och planer på att vi skulle börja prata och bli vänner igen.
Jag hoppades att han skulle finna det liv han alltid hade drömt om, jag höll tummarna.

Och så hände det här.
Det känns fortfarande helt overkligt, och jag hoppas fortfarande att det bara är ett stort skämt. Jag ser hans ansikte bland allt folk som går förbi på stan, och förväntar mig att han helt plötsligt ska stå där och bara vara Johan. Men nej.
Det kommer nog aldrig att sluta värka, och jag kommer alltid att vara sur på mig själv som inte tog upp kontakten igen. Men det går inte att förändra nu. Och då jag vet att detta var det du verkligen ville, vet jag att du mår bättre nu. Var du nu än är.