Igår var det dagen då vi tog vårat sista farväl av Johan Trobäck. Ceremonin höll rum i Ljusets kapell och det namnet förklarar nästan hela begravningen. Det var så ljust trots att det var så mörkt. I taket fanns ett avlångt fönster så man kunde se himlen. När talet började gick vädret från solsken till grå himmel och ösregn, men som lägligt nog avtog när det blev tyst igen och man fick gå fram till kistan.
Winnerbäck spelade och det var perfekt.
Det var den absolut finaste begravningen jag har sett eller varit på, och platsen där han ska vila nu är så fruktansvärt vacker att man nästan blir lite avundsjuk.
Känslorna går upp och ner men just nu känns det helt okej. Surrealistiskt, men okej.
Så kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
O där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar